Gästkrönika: "och med det beslutet, så drogs jag mer eller mindre ofrivilligt in i den politiska debatten"

I höstkylan tändes en gnista
Det är valdagen söndagen den 11 september 2022 och jag liksom många andra spenderar nu söndagsförmiddagen med att stå utanför vallokalen i höstkylan. Vi alla är där av ett gemensamt syfte; att lägga vår röst på det parti som vi tycker är bäst lämpade att styra Sverige. Det som majoriteten vill ha, blir det, så låt räkningen börja!

Jag själv hade bara några dagar innan valet 2022 gjort ett test på en känd nyhetssajt. Testet gick ut på att man skulle svara på en rad olika frågor om vad man tyckte om saker och ting; såsom "Tycker du att man måste kunna det svenska språket för att bli en svensk medborgare?" eller "Vad tycker du om friskolor?". När man svarat på de olika frågorna så räknade sedan testet ut vilket svenskt parti som bäst representerade ens egna värderingar och vart man befann sig i det politiska landskapet. Mitt resultat blev, som ni kanske kan gissa er fram till vid denna tidpunkt; Socialdemokraterna.

Att jag blev Socialdemokrat är kanske inte speciellt märkvärdigt, då jag växte upp i ett hem där den demokratiska socialismen förespråkades. Min farfar, Bertil, var även han en gång i tiden, precis som jag nu är, medlem i Socialdemokraternas arbetarparti i Landskrona. Dock gick han dessvärre bort efter en tids sjukdom, långt innan jag kunde grilla honom om hans politiska åsikter. Men om han levt idag, så tror jag ändå att han skulle gett en belåten nick åt mitt val av parti.

Min mor och far var även väldigt tydliga med att under hela min uppväxt förespråka att alla människor oavsett inkomst, utbildning, kön eller etnicitet bör ha samma förutsättningar till bland annat en god sjukvård, utbildning och samma rätt att engagera sig inom politiken. Men trots att debatter kring matbordet var ett ganska vanligt förekommande inslag i vårt hem; till min mors bestörtning då hon ville äta sin spaghetti carbonara i lugn och ro och utan intensiva diskussioner om allt möjligt mellan himmel och jord, så har jag aldrig engagerat mig inom politiken förrän nu.

Om politikers moralkompass
Jag har under större delen av mitt liv haft samma inställning till politik som många andra människor har. Man röstar i riksdagsvalet en gång vart fjärde år och i EU-valet när det kommer på tapeten. Sen har man gjort vad man ska och nu är det upp till politikerna att sköta resten. Tack och hej! Nu i efterhand inser jag att det var naivt av mig att förlita mig på och tro att alla politiker i Sverige har någon slags inbyggd moralkompass när de fattar sina beslut och att detta sker på ett hederligt sätt.

Jag fick själv smaka på hur det politiska maktspelet kan se ut i våras när Treklövern (Liberalerna, Moderaterna och Miljöpartiet) bestämde sig för att “nu ska vi jämna Axeltofta fritidsområde med marken” och med det beslutet, så drogs jag mer eller mindre ofrivilligt in i den politiska debatten. Det råkar nämligen vara så att jag har mina rötter i Axeltofta och det sista jag vill är att se platsen som har varit min fristad i så många år försvinna för gott.

Men varför vill Treklövern riva Axeltofta då? Motivationen bakom beslutet från Treklöverns håll är bland annat argumentet om att Axeltofta inom det närmaste seklet skulle översvämmas och att området i nuläget redan är drabbat av översvämningar. De nämner däremellan inte att även stora delar av Häljarp och centrala Landskrona även de ligger i riskzonen och att vissa områden till och med ligger värre till än Axeltofta. Dessutom visade det sig att de översvämningar som tidigare drabbat Axeltofta till stor del berodde på att staden helt enkelt struntat i att underhålla brunnar och dagvattenledningar i området. Inte undra på att det blev översvämningar när dessa var helt igentäppta med lera, stenar och grenar. Så efter påtryckning på kommunen om att rensa dessa, så har området nu helt plötsligt blivit misstänksamt torrt. Så min fråga är om det här är ett medvetet sabotage, eller bara ren vårdslöshet från kommunens sida?

Treklöverns argument håller inte
Men det är egentligen inte bara argumenten till varför man vill riva området som skaver. Förutom det faktum att en del av Treklöverns argument inte håller, eller kan motbevisas, så är det frustrerande hur kommunen under alla år misskött området för att sedan skylla effekterna av denna misskötsel på oss. Det är hur kommunen argumenterat om att vi bryter mot arrendeavtalen, när de själva gjort samma sak. Det är hur kommunen lovat saker som de aldrig hållit. Det är hur kommunen gått bakom ryggen på oss och inte varit transparenta med sina planer, genom att inte låta oss få veta att utredningen om Axeltofta pågick, eller vad den ens handlade om. Det är hur kommunen exkluderat oss från att själva komma med förslag på hur vi ska förbättra området, utan har istället bara kört över oss, som om våra åsikter och erfarenheter är helt obetydliga, när frågan i högsta grad rör oss och våra liv. De kommunicerade aldrig med de berörda och de försökte aldrig hitta en lösning. De bestämde sig för att de människorna ska bort och sen är det slutdiskuterat om den saken.

Jag tycker även det i synnerhet är ganska intressant att de politiker, som efter att ha röstat igenom förslaget till kommunfullmäktige om att riva Axeltofta, inte har modet att titta oss i ögonen längre eller själva kan stå för sina beslut. De tittar hellre ner i marken, försöker göra sig så små som möjligt, för att sedan obemärkt försöka smita förbi och därmed undvika att bemöta de människor som får dras med konsekvenserna av deras beslut. Så efter att ha observerat med egna ögon hur de politiker som styr staden, inte behandlar människor med den vördnad de förtjänar och inte heller har ryggrad nog att bemöta de människor vars liv de påverkat. Så kände jag att droppen var nådd, jag vill inte längre vara en passiv åskådare, så jag inledde därmed min politiska debut.

"Men jag vill även så mycket mer"
Jag har stött på en hel del människor som när de stöter på problem, bara vill sticka huvudet i sanden och låtsas som om problemen inte finns. Att någon annan ska ta tag i problemet och lösa det åt dem, så att de själva slipper utsätta sig för det som är jobbigt. Tyvärr händer ingenting om alla tror att någon annan alltid ska ta på sig ansvaret att lösa alla problem i samhället. Men för de människor som vågar stå upp och påpeka fel när de begås och som vågar ta tag i saker, har jag stor respekt för. Så efter en liten reflektion om vem jag vill vara som person; så har jag kommit fram till att jag inte bara vill förlita mig på att någon annan ska lösa mina bekymmer, utan jag, i den mån jag kan, vill själva vara delaktig i kampen. Jag har tack vare hårt arbete och uppoffringar från generationer före mig, en möjlighet att kunna stå upp för mig själv och mina åsikter, men även en möjlighet att hjälpa andra att föra deras talan. Men jag vill även så mycket mer. Jag vill bevara vår demokrati. Jag vill behandla mina medmänniskor med samma respekt som jag själv vill bli behandlad med. Jag vill få fler unga att engagera sig inom politiken för att de ska ha en chans att påverka hur deras framtid ska utspela sig. Men jag vill också se till att den politik som jag driver fram inte leder till att hålla folk vakna om nätterna i oro om hur deras framtid ska se ut. Att ta ansvar för de beslut som jag har fattat och våga erkänna när jag gjort fel. Jag har även fått lära mig att aldrig lova något som du inte kan hålla. Jag önskar Torkild Strandberg, att du kunnat göra samma och inte gå till val på att lova något som du uppenbarligen inte tänkte hålla; att göra Axeltofta till ett permanentboende.

Kanske blir det en bra politiker av mig, kanske inte. Men oavsett vilket det blir, så finns det saker värda att kämpa för. Att bevara Axeltofta; det som för så många betyder så mycket, är just nu det som driver mig framåt. Men oavsett hur framtiden ser ut för Axeltofta, så har en gnista inom mig tänts. Inte bara för Axeltofta utan för så mycket annat och förhoppningsvis brinner lågan som den gnista gett upphov till både starkt och länge.

Michelle Hultgren
Landskrona i december 2024